what sarah said part 2

här är alltså del två i "what sarah said", hoppas ni gillar den!

Det här var inte rätt tid att vara otålig. Väntan tog aldrig slut. Han räknade varven på fläkten som snurrade runt högt där uppe, det var en gammal fläkt, den passade in här. Han läste om olyckor och skandaler som var flera år gamla, men trots det inte var så olika från idag. Men förre eller senare började varven på fläkten gå in i varandra, och likaså gjorde orden, bokstäverna. Tillslut var det bara en enda stor röra, och kvar var han, sittande i en sliten fåtölj med ett flertal tidningar i knät och väntan som sin enda vän.


Folk började försvinna nu, alla i tårar, bedrövelse. Var det det han väntade på? Väntade han på tårar och dåliga nyheter? Väntade han på ånger och besvikelse? Väntade han på att säga farväl?


Han kunde se hennes ansikte framför sig. Kunde se henne le, kunde känna hennes kyssar mot hans torra läppar, kunde höra hennes röst, hennes skratt. Det var som om allt spelades upp för honom på en gammal bioduk med dom båda i huvudrollerna. Men ansiktet var suddigt och rösten svag och han insåg att för varje dag som gick skulle ansiktet bli otydligare och rösten svagare, tills allt var borta och bara tomhet fanns kvar.


Han var så lycklig över att ha hunnit träffa henne, hunnit lära känna henne, älska henne. För han skulle hellre förlora henne här, idag, än att inte ha träffat henne alls. Hon hade förändrat honom.  han tittade ner i golvet, precis som dom andra i rummet gjorde. Han bad för den han älskades överlevnad, precis som alla andra. Allt han hörde var bilarna som rörde sig utanför fönstret, människorna som mumlade sina böner, och tv-ens tysta surrande.

Death Cab for Cutie – What Sarah Said


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0