varför jag skriver

hej, jag vet inte om nån av er någonsin skriver på fritiden?
ni kanske tycker jag är galen nu, inte möjligtvis kan tänka er att skriva kan vara nåt kul?
men skriva är som att blogga, eller tänka?
det är som att läsa, fast det är du som skriver, ja ni kanske förstod från början och tycker jag är en idiot som bablar på om varför man skriver.

här tänkte jag iaf publicera lite av det jag skrivit/skriver, för att ni ska få läsa det eller så kanske det bara blir jag som läser det, iaf välkommen till denna del av min blogg kram/alma

what sarah said part 1

i somras när jag var ensam hemma, alla andra var antingen utomlands eller utom räckhåll, jag var esam och hade tråkigt.
så jag bestämde mig för att göra om en låt text till nån novell liknande sak, i detta fall "what sarah said" med death cab for cutie. här är den iaf, jag hoppas ni gillar den!

Ett rum fullt med människor. Folk som håller främlingar i handen och har andras barn i sina knän. Folk som är rädda, vissa arga, många grät. Rummet var fullt av människor som frukltade vad som skulle hända. Dom väntade alla på samma besked.

Han borde gå, inte utsätta sig för det här längre. Vad gjorde det för skillnad att han var där och plågade sig själv? Vad hjälpte det? Men han kunde inte röra sig. varför stod han bara där? Någonstans visste han att han måste fortsätta tillslut han kunde inte stå här för evigt, för förr eller senare skulle världen börja leva igen, någonstans levde den fortfarande. Men i det här rummet fanns inget liv, bara död.

Vad skulle han göra? Hur kunde han hjälpa. Allt han kunde göra var att hoppas, allt nån kunde göra var att hoppas, för varje plan för att göra det här bättre skulle bara vara ytterliggare en obesvarad bön till nån som antagligen inte ens fanns, nån som glömt dom, nån som redan gett upp.

Han ville inte se, inte veta, hur kunde det ha blivit så här? Han stirrade ner på sina skor, rädd för sanningen.

Han stod mitt på akuten, folk var skadade, nära döden, folk skrek runt omkring honom, barn grät. Hon var skadad, nära döden, kanske redan död.

Han kände lukten av avfall och spya, men det kunde omöjligen dölja lukten av död, lukten av oskyldiga människor som kämpade för överlevnad. Kanske var det barn där inne, kanske var det goda människor, så som hon. så varför var han beredd att låta alla dö för att rädda henne.

han kunde inte andas, han hade bara slutat. och när han drog in den första luften i lungorna igen började han gråta av lättnad, och han andades in och ut tills han var säker på att han inte skulle sluta andas. Hur kan man sluta andas utan att vara död? Andades hon? Och han sa åter igen till sig själv att han inte borde vara här. Det här var för mycket, all den här döden skulle förgöra honom, såsom den förgjort henne.

Han tittade upp på tv skärmen, sliten som allt här. Och han insåg att för varje sekund som gick försvann hon längre iväg från honom.

Death Cab for Cutie – What Sarah Said


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0